En vanlig facking dag på staden med Snuffe.

Idag var en sådan där bra dag. Det hela började med att jag slog nytt rekord i Tetris. (Level fawking 12!) Sen så spenderade jag bara flera timmar med att vandra runt och filosofera om allt möjligt med Snuffis. A.k.a Stoffe.
Tyvärr tog jag inte fram kameran förrän solen påbörjat sin färd bakom horrisonten. Jag låter därför Stoffe lysa upp det hela med sitt glada anlete.

"Det här är Kungsträdgården... tror jag." sa Stoffe och pekade på den fula lilla plätt av småhäckar och gräs bakom honom.

"Paint me like one of your french girls, Stoffe."

"Äta bör man, annars dör man."
Ett ganska kul talesätt, då man faktiskt dör ändå.
Däremot kan ju processen såklart skyndas på av att man inte får i sig någon näring.

Hur som haver, vi gick till Max för att förtära fet mat. Väl på plats fastnade vi i djupa diskussioner där vi reflekterade över- och analyserade livet samt samhället ur olika synvinklar.
Rättare sagt; Vi ordbajsade. Plötsligt hade två timmar flugit iväg, och efter lite irriterade blickar från personalen insåg vi att det var dags att bege sig.

Såhär ser Stoffe ut när han är "djup och tankfull".

Det är inte vår på riktigt förrän de peruanska panflöjtsbanden vaknat ur sin vinterdvala, krupit ut ur sitt ide och börjat spela på gatan, i hopp om att sälja några skivor så de kan investera i ponchos av alla dess slag.

Alla som sett South Park vet att deras huvudsakliga uppgift är att hålla jättemarsvinen borta. Så man får ge dem respekt!

Det som är kul med stora städer är att man kan fåna sig exakt hur mycket man vill medan man traskar runt. De människor som tycker man är fånig lär man ändå inte se igen.

Och även om man ser dem igen så ger man blanka fan i att de tycker man är fånig.

De kan vara fåniga!

Fåntrattar...

Jag vill få en bild när Stoffe ser djup ut. Stoffe tycker jag failar och ger mig "pannan". (Obs: Internhumor från gymnasiet)

"Bitch, I'm fabulous!"

Det här med att se djup ut är inte riktigt min grej.

Inte homoerotisk heller...



Elleeeer!?


(Det rimmar. Nähä!? Joho.)

Sen kommer vi överrens om att vi ska gå hem, var å en till sig.
Då passar jag på att ställa mig lite i ofokus och se Forever Alone ut.

Fast det gör inte så mycket, för om någon timme ska jag till Inferno med kusinen.
Det är nordens största internetcafé. Typ.
Sjukt pråligt men väldigt mysigt.
Från 22:00 till 10:00 för en "hunka".
Intressepatrullen antecknar!

Bra dag, jao!

And that's the way the zombie crumbles.

Att jobba är jobbigt! Men det är väl därför det heter jobb.

Och det ger ju faktiskt pengar, 

så man kan yra när man inte jobbar.

And that's the way the cookie crumbles.

Gööööörgghll!

Ja, då är man igång igen då. Jag tror detta är försök nummer 239 när det kommer till att börja "blogga" på riktigt. Eller var det 240? Nåväl, där omkring.

Har bestämt att jag inte ska ha detta som någon dagbok. T.ex. vad jag ätit för flingor till frukost, eller hur många katter jag sett under dagen. Nej, jag ska bara publicera inlägg när jag faktiskt har en anledning till det.

Alltså, det kommer ju fortfarande bara vara ordbajs, men lite vettigare sådant. Om det nu finns något som "vettigt ordbajs".

Det jag menar är att jag ska försöka vara kreativ i samband med publicering. T.ex. alltid försöka ha någon bild jag själv skapat, eller en vettigare text. Helst båda. Och om jag får bra respons från vem-som-nu-läser så kanske jag känner mig manad att fortsätta.

Och angående bloggens utseende så ballade det ur med designen. Jag skulle bara ändra lite, men det slutade med att se ut som om någon kräkts på skärmen. När det gäller färgkombinationen, that is. Och allt annat.
I min webbläsare fungerar i alla fall rubrik och bakgrund med min upplösning. Ser det helt sönderjuckat ut får någon snäll själ gärna berätta det, innan någon främling dyker upp och hånar mig.

För det är ju så viktigt med vad andra tycker, eller hur?