Konst, när?

Tränar ju lite på det här med att ta bilder. Släpar med kameran så fort det ges tid och spammar bilder på allt från smågrus till llamor. Fast nu har jag ju inte sett några llamor på senaste. Men OM jag sett några hade jag garanterat fotat dem. Hur ofta ser man llamor på Gotland, liksom? Inte alls ofta! Kanske... typ... TVÅ! Eller tre.

Juste.

Nåväl, nedan följer fyra eller fem bilder, varav de svartvita är lite redigerade i Photoshop.
Vill tillägga att jag kallar mig allt annat än konstnär. Jag råkar bara ha en kamera samt förmågan att höja/sänka kontrast.

Var ute och gick med Oliver och Grim en dag. Oliver undrade varför jag stannade upp.
"Jag stannar upp för att ta kort!" sa jag.
Och tog ett kort.
Sedan fortsatte livet i sin lugna, fina takt.

Fågel. Ytterst vardaglig syn.
Särskilt om man tittar uppåt.

Den här fick jag faktiskt ta om flera gånger för att få det snyggt med ljuset och fokusen.
Så helt ogenomtänkt är det inte alltid!

Denna kallar jag för "Utanförskap". Fattar ni? För att en av insekterna står utanför, liksom ba'!
Jag är så djävla djup att jag skrämmer mig själv. 

Looong John Piaaano!

Bra vecka! (Plus några dagar. Typ två... Eller tre)

Stockholmvistelsen avslutades med att ingen annan än Siri anlände till stora staden för att göra den osäker tillsammans med mig.
Samma helg skapades världens mest okända, men utan tvekan bästa band; "Flower and Babies". Mer om dem när världen är redo.
Fick tyvärr ingen bilder från hennes vistelse, men jag kan i alla fall länka hennes blogg:  http://siriminea.blogspot.se/

Sedan blev det till att åka tillbaka till ön och förbereda sig inför två månaders filminspelning. Redan ganska direkt kastades jag in i en massa sociala tillställningar samt visiter. Underbart angeläget. Det behövdes efter att ha suttit och lekt "Forever Alone" lite för ofta i storstaden.
Friktionsmärkena på penisen har precis börjat läka.
Skämt åsido.
(För det behöver man en dyr salva)
Nä, nog med penisrelaterade vitsar!

Hur som haver!

Istället för att lägga upp en massa bilder så man måste sitta och scrolla fingrarna ur led valde jag att göra ett kollage med "Veckans mest random". D.v.s bara lite random bilder ur kameran som fylls alltför snabbt. Inte för att det är något dåligt, bra att man lär sig fota.
Ingen av bilderna är redigerade eller något, och inte heller tagna ur "konstnärligt perspektiv".
Jag bara sikta och tryckte på knappen.
Ni vet, den där stora, silvriga.
Sen ba' lät det "klick!".

Kuriosa fakta vi lär oss av bilderna:
Tim kan det här med att se "hobo" ut.
Ante är en jeffla poser.
Elina kan inte riktigt se ut som en gris. Kanske med övning.
Vidar är sur för att han inte ser sin slips.
Min bror är bra på bowling.
Jag börjar blöda när jag spelar bowling.
Och sist men inte minst; Det är en liten DD i hörnet!
Fast jag sa att jag inte skulle lägga upp någon bild på henne!
Ahahahahahahahaha! *blixtrar i bakgrunden*

Ska försöka bli bättre på att lägga upp något minst en gång i veckan. Att inte ha något klokt ställe att landa på får mig dock att komma av lite från bloggandet. Men när jag är igång och jobbar ska jag försöka publicera något åtminstone varje helg.
Som en chef.

En vanlig facking dag på staden med Snuffe.

Idag var en sådan där bra dag. Det hela började med att jag slog nytt rekord i Tetris. (Level fawking 12!) Sen så spenderade jag bara flera timmar med att vandra runt och filosofera om allt möjligt med Snuffis. A.k.a Stoffe.
Tyvärr tog jag inte fram kameran förrän solen påbörjat sin färd bakom horrisonten. Jag låter därför Stoffe lysa upp det hela med sitt glada anlete.

"Det här är Kungsträdgården... tror jag." sa Stoffe och pekade på den fula lilla plätt av småhäckar och gräs bakom honom.

"Paint me like one of your french girls, Stoffe."

"Äta bör man, annars dör man."
Ett ganska kul talesätt, då man faktiskt dör ändå.
Däremot kan ju processen såklart skyndas på av att man inte får i sig någon näring.

Hur som haver, vi gick till Max för att förtära fet mat. Väl på plats fastnade vi i djupa diskussioner där vi reflekterade över- och analyserade livet samt samhället ur olika synvinklar.
Rättare sagt; Vi ordbajsade. Plötsligt hade två timmar flugit iväg, och efter lite irriterade blickar från personalen insåg vi att det var dags att bege sig.

Såhär ser Stoffe ut när han är "djup och tankfull".

Det är inte vår på riktigt förrän de peruanska panflöjtsbanden vaknat ur sin vinterdvala, krupit ut ur sitt ide och börjat spela på gatan, i hopp om att sälja några skivor så de kan investera i ponchos av alla dess slag.

Alla som sett South Park vet att deras huvudsakliga uppgift är att hålla jättemarsvinen borta. Så man får ge dem respekt!

Det som är kul med stora städer är att man kan fåna sig exakt hur mycket man vill medan man traskar runt. De människor som tycker man är fånig lär man ändå inte se igen.

Och även om man ser dem igen så ger man blanka fan i att de tycker man är fånig.

De kan vara fåniga!

Fåntrattar...

Jag vill få en bild när Stoffe ser djup ut. Stoffe tycker jag failar och ger mig "pannan". (Obs: Internhumor från gymnasiet)

"Bitch, I'm fabulous!"

Det här med att se djup ut är inte riktigt min grej.

Inte homoerotisk heller...



Elleeeer!?


(Det rimmar. Nähä!? Joho.)

Sen kommer vi överrens om att vi ska gå hem, var å en till sig.
Då passar jag på att ställa mig lite i ofokus och se Forever Alone ut.

Fast det gör inte så mycket, för om någon timme ska jag till Inferno med kusinen.
Det är nordens största internetcafé. Typ.
Sjukt pråligt men väldigt mysigt.
Från 22:00 till 10:00 för en "hunka".
Intressepatrullen antecknar!

Bra dag, jao!

And that's the way the zombie crumbles.

Att jobba är jobbigt! Men det är väl därför det heter jobb.

Och det ger ju faktiskt pengar, 

så man kan yra när man inte jobbar.

And that's the way the cookie crumbles.

Gööööörgghll!

Ja, då är man igång igen då. Jag tror detta är försök nummer 239 när det kommer till att börja "blogga" på riktigt. Eller var det 240? Nåväl, där omkring.

Har bestämt att jag inte ska ha detta som någon dagbok. T.ex. vad jag ätit för flingor till frukost, eller hur många katter jag sett under dagen. Nej, jag ska bara publicera inlägg när jag faktiskt har en anledning till det.

Alltså, det kommer ju fortfarande bara vara ordbajs, men lite vettigare sådant. Om det nu finns något som "vettigt ordbajs".

Det jag menar är att jag ska försöka vara kreativ i samband med publicering. T.ex. alltid försöka ha någon bild jag själv skapat, eller en vettigare text. Helst båda. Och om jag får bra respons från vem-som-nu-läser så kanske jag känner mig manad att fortsätta.

Och angående bloggens utseende så ballade det ur med designen. Jag skulle bara ändra lite, men det slutade med att se ut som om någon kräkts på skärmen. När det gäller färgkombinationen, that is. Och allt annat.
I min webbläsare fungerar i alla fall rubrik och bakgrund med min upplösning. Ser det helt sönderjuckat ut får någon snäll själ gärna berätta det, innan någon främling dyker upp och hånar mig.

För det är ju så viktigt med vad andra tycker, eller hur?

Ba-ba-ba-pokerface. Ba-ba-pokerface.

En SÅN DÄR dag!
Du vet, en sådan dag som är lite bättre än "en sådan där dag" men ändå lite värre än "en sån dag som den där".
Hjärnan är helt kaputt!
Eller, det är mer som om man har en avsaknad av hjärna. Och ersatte den med en rejäl bit bomull.
En stor bit bomull som nu ligger där och "bomullar" sig. Om det ens finns något sådant ord.
Jag gillade det ordet, så vi säger att det finns ett sådant.

"Bomullar".
Fint.

Hur som haver, man får försöka återhämta sig lite. Fortsätta sitta missbruk av vitaminer och bli helt kry i kropp och själ. Kanske sy sig en one-piece. Bara för the lulz.

Att blogga... Eller inte blogga.

Sådär.
Då var det gjort.
Nu är jag också en av de 5% som bloggar.
En av 460000 som använder internet till att uttrycka åsikter, känslor, tankar, idéer, sälja saker, köpa saker, visa porr, kolla porr, reflektera, prata om sin häst/hund/katt/barn, ordbajsa, etc. Ja, allt som folk kan tänkas använda en blogg till.
Men av en knappt halv miljon individer, hur många kommer egentligen läsa på min?
Få se... Med mig, min farmor och alla som bryr sig inräknat blir det väl... två? Kanske tre?

Fast helt ärligt bryr jag mig inte så mycket om läsantalet.
Jag gör mest detta som ett sorts "push" till att få mig att börja skriva igen.
Oavsett om det kommer bestå till ca. 96% ordbajs så är det i alla fall ett ihopsläng av en drös ord
och meningar jag format i mitt huvud. Och sedan pillat ner på ett par tangenter så att det visas här.
Det är ganska coolt att jag kan göra så ändå. Fast man tänker inte alltid på det.
Majoriteten av oss har inte ens en aning om hur det går till. Från att vi tänker något till att vi
faktiskt publicerar det, som på en blogg t.ex. Hela den processen. Tänkandet, skrivandet.
Den tar vi bara för givet.

Fast samtidigt, orka plugga in det.
Den tiden kan man lägga på något bättre.

Som musik.
Något kreativt.
Eller kaninungar.

Jag gillar kaninungar.

Och nu blev jag hungrig. Dags att bege sig.

"Hej då, bloggen" (My god! Kill me now!)